Ibland behöver man lite perspektiv för att kunna se vad man står någonstans. Även fast man vet exakt hur spiralen går, ofta ner men lika gärna upp nuförtiden. Man får låtsas att myrstegen över skolgården inte alls är smärtsamma, att man i själva verket skulle kunna ta sats och skutta i enorma paraplysteg utan problem. Stanna upp och fundera, vem är det du lever för? Blir svaret dig själv har du kommit långt. Solen sken så upplyftande positivt igår, allt var brabrabra. Imorse kom en känla krypande på alla fyra och högg mig i hasorna. Jag visste inte då. Nu vet jag. En liten liten gumma som inte finns längre. Vad gör det dig, hur påverkar det livet. Det är allt. Strö lite AD på mig som bara du kan. Ska det fattas mig?