"Så en dag i februari blev du mer och mer grå. Dina varma bruna ögon lös inte lika klart längre. Varje gång du skulle säga något var du tvungen att samla kraft i ett par minuter. Det blev aldrig långa meningar, utan mer som små pip. Vi lyssnade alltid mycket noga på vad du sa, en klokare kvinna fanns knappt att finna. Du låg som en liten fågelunge i den stora sjukhussängen. Dina händer var kalla och lika skrynkliga som ett russin. Jag kommer ihåg hur du brukade prata om det. Russinhuden alltså. Du skrattade alltid högt efteråt och ojjade dig. Jag är ju bara en gammal tant brukade du säga. Ibland tänker jag på alla år då jag kunde gjort mer. Hur ofta jag hade kunnat titta in på en fika. Nu kommer inga fler chanser. Nu är det slut...Nu finns du inte mer."



PEACE

<3 fiiina frooo!

beklagar sorgen!