Det var Harry Potter-himmel när jag traskade hem från mitt livssocker. Någonting händer alltid den korta biten mellan secondhome och mylittleponnyrummet. Tankarna snurrar som en karusell och de landar alltid i samma ocean av osäkerhet. Vägen med alla perfekt svenssonhus framkallar den där känslan, en känsla av tvivel. Det där som stör. För varje steg mina trasiga tygskor tar på den isiga gatan blir det mer och mer klart. Någonstans mellan allt och inget (ett berg där små barn lekte en gång) har jag lyckats fånga in mitt vett&sans med all min kraft. För varje steg jag tar för mig ett steg längre bort från oss, från allt.