Tro't eller ej men jag tror nog att jag har glömt att berätta om damen på hörnet för er kära läsare. Det är många gånger då jag på väg till jobbet på förmiddagen har mött just henne och tänkt; ja henne måste jag skriva om i bloggen. Inte för att hon har varit extraordinär på något sätt utan mest för att hon är ett nästintill dagligt inslag i mitt liv. Imorse hände däremot något alldeles speciellt som fick mig att äntligen uppdatera er med hur det går till i korsningen precis i utkanten av mitt område.

Man hör på långt håll att damen på hörnet å hennes lilla hund, vi kan kalla honom Arne, är påväg in i området. Damen pratar högt och bestämt med Arne, och Arne grymtar besynnerligt. Precis när man rundar hörnet och får ögonkontakt med damen & Arne så inträffar alltid samma scenario. Arne stannar upp och stirrar, damen tystnar. Arne börjar skälla frenetiskt och damen får en lätt panikartad röst samtidigt som hon nervöst berättar för Arne att han inte ska bry sig om "den där". "Den där" är alltså benämningen på mig, oftast...

Idag däremot så utspelade sig samma gamla visa med ett undantag. När damen ska börja lugna ner Arne så stirrar hon inte på honom som hon brukar, utan hennes blick sitter som klistrad på "den där" (alltså mig). Hon muttrar för sig själv, och precis när jag passerar damen och Arne hör jag hur hon väser; Du ska inte bry dig om den där..den där.. SLINKAN!

Jag stannade upp en kort sekund och tankarna for genom min skalle. Skulle jag vända mig om och nita kärringjäveln? Nej tänkte jag. Idag är en bra dag, idag bjuder jag på den. Jag drog upp min minikjol lite högre upp och trippade avslappnad vidare på den soliga lilla gångvägen. Up yours tantfan, det är inte mitt fel att du har hängig mus!



PEACE
♥