Vi har alla någongång känt känslan av otillfredställelse i kärlekslivet (och då menar jag inte sexuellt utan själsligt), men har kanske viftat bort den och tänkt "-Nej jag ska vara nöjd med det jag har, det skulle kunna vara värre, jag har i alla fall nått..blablabla" Men vet ni? Det e fan helt fel...

Runt mitt huvud snurrar snacket om pojkvänner som klagar på flickvänner som ställer för mycket krav, flickvänner som egentligen inte är riktigt nöjda med sin situation, partners i förhållanden som inte får det de behöver och ja, I could go on forever med allt missnöje. Varför ska man som man/kvinna, pojke/flicka NÖJA SIG MED DET MAN HAR?

Ett liv består inte alltför ofta av mer än ca 75 år, 82 om du har tur och är kvinna. Männskligheten har funnits ett antal miljoner år på jorden. Är inte våran livstid lite for kort för att inte förtjäna det allra bästa så ofta som möjligt?

Jag tänker inte nöja mig längre. Det finns schyssta snubbar, fina män, älskvärda pojkar, underbara slynglar, men ingen, INGEN, ger mig the crash boom bang feeling tillsammans med 100% ömsesidig kärlek, och därför kära vänner vägrar jag härmed att settle down with something halfbaked. PUNKT!

(upprörd tjej med irritation i kroppen)



PEACE
♥