Ibland önskar man att en sån där klonmaskin, där man stoppar in ett får i ena änden och det kommer ut minst 3 i andra, stod i ens rum och bara väntade på att bli använd. Det ska jobbas, det ska sittas i möten, det ska tränas, det ska tvättas, det ska umgås och det ska chillas i ensamhet på sin kammare. Jag blir tokig på allt som ska göras, men mest av allt blir jag bara trött på mina egna prioriteringar. 

Man hinner inte både vara med sig själv, sina föräldrar, sin släkt, sina bästa vänner och samtidigt träffa nya människor eller gamla vänner man tappat bort på vägen. Om jag på seriöst allvar skulle försöka med detta så skulle jag garanterat va en utbränd stäppzebra på nolltid.

Men vilka ska man då prioritera? Är det föräldrarna, för att det faktiskt har satt en till livet (och det lär inte ha varit en enkel match, 4 kilo babydeg ut genom bäckenbenet), eller sig själv för att man ska tänka på sin hälsa och sitt välmående vilket i sin tur leder till att man blir piggare och mer harmonisk och i längden orkar mer (dvs hinner stressa in ännu mer i sitt redan bangladesh-fulla schema). Självklart är det de bästa vännerna som man trivs mest med, och inte de där long-time-no-see-vännerna som man tillslut efter en latte och en bagel för hutlösa 89 spänn insett varför man tappat kontakten med, anser vissa.

Jag anser dock ingenting, inte heller orkar jag gissa. Trisst för er kanske, trodde ni att ni skulle få svar på det hela? Knappast. En sak vet jag i alla fall. Även om man stressar och känner sig som en dålig människa ibland så löser det alltid sig i slutänden. Och jag prioriterar i alla fall de jag tycker om att umgås med och det jag gillar att göra...!

PEACE
♥