Jag försöker verkligen samla mig, ta tag i mig själv, ruska om och klappa till min egen kind! Men detta verkar vara ett omöjligt faktum. Allt går i ultra-rapid. Inget går den rätta vägen. Bloggen saggar ihop, träningen går trögare än en ovallad skida, och känslostormen förvirrar mig gång på gång under den gråa dagen. VAFAN, varför kan inte allt bara släppa...? Lite medvind, lite lycka, lite energi? Inte ens ett ynka litet modetips faller från mitt träd till huvud.