Exakt de orden. En epok är avslutad.

Och visst, så är det. Men vemodiga steg, som bambi på hal is är det dags att vara stark. för visst är jag den där starka tjejen som kommer finnas, hon som alla sa fanns där när man hade det jobbigt som liten. Att vara ledsen är naturligt, visst, men man måste klara av det. Alla andra gör det. Folk har överlevt värre. Livet känns som en bergochdalbana. Ena sekunden skriker av vrede, andra sekunden kommer lugnet som ett fuktigt täcke och stänger in alla känslor för en stund. Kanske är det ändå bäst så? Det värsta av allt är Herr Ågren som kommer krypandes på natten och lirkar in sina kalla tår mellan mina. Kylan sprider sig ända in i märgen. kallt och tomt... Tur att han inte tycker om dagsljus...

Jag vill ända försöka se framåt, tänka på allt bra som kommer att komma. Se tillbaka på de underbara åren av kärlek, lycka och glädje. Att ha delat allt, sorg, omtanke och sjukt mycket roliga äventyr&påhitt. Ta allt och stoppa i ryggsäcken. Hey, ja har aldrig varit tjejen som gillar att bära men nu är det dags. Ta med sig det goda och kämpa för det bästa! För du min vän finns alltid i mitt hjärta, det vet du.

Det värsta är inte att förlora en kärlek, det värsta är att förlora sin allra bästa vän och trygghet, och det är den epoken som är avslutad...

Peace