Allting bara stormar runt i huvudet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag kan liksom inte stå med benen på marken. Antingen ligger jag på golvet med kinderna tryckta mot det kalla underlaget eller så fladdrar jag omkring med armarna i luften och kan inte andas. Jag ser allting utifrån med goda ögon ena sekunden och tänker, det är så här det är. Nästa sekund står jag mitt i tumultet och kommer inte på det förrän det är försent. Jag vill ju verkligen fixa det. Det här är ingen självömkande "read-about-me"-story, utan bara ett konstaterande, att se vart man är innan man har gått förbi det. Känslan när man vet precis vad som krävs och vet vad man ska göra det men bara inte klara det. Och ursäkta, jag som alltid trott att jag är en ja-klararee-tjej. Men kanske inte. Hur gör man?

"- Du var så trasig. Jag lagade dig och du har lagat mig. Jag vill inte lämna ifrån mig dig trasig"

...tro mig, jag vill inte vara trasig. Det blåser så kallt i sprickorna.

PEACE

♥