Kickass ungdomsläger med 120 pers, hela helgen, galet roligt grymt ösigt, men sen då?

I lördags var det ett år sen, ett helt år sen. Ja, det känns inte som det gått mer är ett par veckor. Visst, vi gråter inte lika ofta och hjärtat värker inte hela dagarna utan mest på kvällen, men tiden har liksom stått stilla ett år och allt känns som det gjorde just då. Magkänslan hade kommit när det börjad lukta höst igen och det blev kyligare i luften, känslan hade funnits där i flera veckor nu.

Vi hade bestämt att efter andakten skulle vi ha en minnesstund. Det blev sorgligt och seriöst men samtidigt fint och galet oseriöst, precis som bara chrille fixar att göra det. All cred till PC, du e grym. Vi grät och det gjorde ont innuti, det kändes som det aldrig skulle ta slut. Och det kanske det inte skulle gjort heller. Men man måste sätta stopp, annars fortsätter man bara för att det inte går att sluta? Vi gick ner på kajen, det kändes som man aldrig skulle bli glad (ni vet den där äckliga känslan av tomhet)

Efter ett tag droppade resten ner. Vi snackade på och började skämta, stämningen lättades upp och efter ett tag skrattade alla. Det var då jag kände det. känslan. det var då allt kändes så lyckat.

harmoni och glädje. kärlek och omtanke.

Visst, cheesy inlägg men det går inte att beskriva.
Sorg och lycka sammavävt sådär perfekt.

extra kärlek till PC, jess, enji, alx, joel och ralli. tack för en underbar helg