... var jag. Tragiskt men sant. Ögonen på de små barnen tindrade som stjärnor och alla stolta föräldrar såg så fridfulla ut då tåget travade in i salen. Ingen grät, alla tyckte att det va fint förståss, men ingen grät. Förutom jag...

Jag blir så trött på min bergochdalbana av hormoner som tvingar mig att bete mig som en läskig stalker så fort det är barn i närheten. Men de är ju så söta. GE MIG ETT NU! hrm..