Det river och sliter i brösten. Det känns helt ekande tomt, som om hjärtat inte längre finns där och brinner. Ibland tar luften slut och du finns inte där för att blåsa in ny. Det är svårt att låta bli men ännu svårare att höra din röst. Vissa dagar bosätter du dig i mitt sinne och vägrar flytta dig trots att jag förgäves sysselsätter tankarna med något annat. När ska det försvinna, aldrig tänker man. Sen spårlöst flyger du din kos. Förr kom du oftare, men nu är det annorlunda. Jag vet att jag har rätt och du fel. När ska du inse det, kommer det vara försent? Vi bygger murar som en dag kommer att bli ogenomträngliga. Försökt? Klart jag har försökt, men ibland undrar jag om jag gjort tillräckligt? Kommer du att se det. Att vi är så bra. Visst, du är bra. Jag är bra. Men vi, det kan inte INTE vara vi. Sliter i håret och funderar. Letar och känner. Hur var allt innan? Hur hade vi blivit? Ingen vet...



PEACE
♥